LindEducation

Klicka här för att redigera underrubrik

Blogg

Lustfyllt före målstyrt

Publicerat den Comments kommentarer (3)

Varför tränar du egentligen? Har du ett specifikt mål eller tränar du på måfå? Många tror att man liksom måste ha ett tydligt utsatt mål vilket jag inte alls håller med om. Ibland så kan det vara fantastiskt att inte ha något mål alls.

När jag var yngre så hade jag alltid väldigt klart för mig vad jag ville uppnå. Jag hade scheman för både mat och träning som jag följde till punkt och pricka utan att någonsin göra avkall på det. Det passade mig då och jag nådde mina mål. Att det gick så bra berodde dock främst på att jag tyckte att det var väldigt roligt och att jag var bra på det. Just då var det att bygga muskelvolym och öka i styrka, väldigt traditionellt och väldigt enkelt och tydligt. Resultaten syns ju utanpå och framgången syns väldigt fort så det är tacksamma mål att ha, men efter några år av det här så tyckte jag att det blev tråkigt. Kanske för att jag fick tre barn på drygt tre år och inte hann lägga ner tiden på det som jag skulle behöva. Hur som helst så ändrades målsättningen, och de åren handlade det mest om att klara av graviditeterna och träna det som blev av som utfall i tvättstugan och lite träning med TRX hemma. Allt för att underhålla den grundstyrka jag faktiskt har. Löpning fick ta en allt större del av min tid då det är lättillgängligt, men jag har svårt att få rutin då det alltid kommer någonting emellan i livet. Nu börjar barnen bli större och den mängd utbildningar jag satsat på sista åren har nu minskat i antal så att jag kan komma igång igen, men just nu är det helt utan specifika mål och bara med inriktning att det ska vara lustfyllt. För glädjen är det som var grunden till att jag hittade in i träningen och glädjen är grunden till att all träning blir av för mig. Jag har verkligen varken tid eller lust att lägga ner energi på träning som är "bra" eller "effektiv" utan att vara kul. Jag vill njuta av att träna och njuta av att leva. Då kommer resultaten av sig själv. Det är lite som Astrid Lindgren sa: "Ge barnen kärlek och mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv". Samma gäller vid träning, låt den vara rolig och ännu roligare så kommer resultaten av sig själv.


Running again!

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Jag gillar inte att springa. Nej, jag menar det verkligen, jag gillar inte att springa. Grejen är att jag gör det ändå, i alla fall i perioder. Nu var det hemskt länge sedan för min hälsena har inte alls varit glad sedan jag gick Fotrally förra året. Det är i och för sig inte så konstigt, efter 16 timmars promenad får de flesta ont lite här och lite där, särskilt om man har ett problem sedan tidigare som man inte tagit hand om som man borde. Nu är min hälsena helt okej igen och då är det dags att få in löparrutiner igen. En ny pulsklocka från Suunto och en tydlig plan är det som kommer få mig att nå hela vägen till att springa regelbundet igen. När kan man btw kalla sig för löpare? Vad krävs för at det ska kännas ok liksom, jag har sprungit rätt mycket men aldrig kommit till det stadiet att jag känner att jag förtjänar den titeln.

Hur som helst så är jag en person som går all in vad det än gäller, att jag har fem barn säger ju ganska mycket om inte annat. När det kommer till löpningen så gillar jag inte att träna inför saker, jag gillar att bara göra det ändå. Därför blir det ibland som det blir med att jag tar i för mycket eller för länge på en gång. Den här gången har jag dock bestämt mig för att det inte ska bli för långa sträckor på en gång, mindre fokus på att springa i ett tempo länge och mer fokus på att springa intervaller och variera mig. Min största målsättning är att orka ligga på hög puls under längre tid, jag behöver inte öka tiden jag springer utan tänker just nu fokusera på att lyckas springa längre på samma tid och utöver detta arbeta på att komma till rätta med kroppens brister.

Utöver detta så har jag idag också lagt ut en hel del övningar för bålträning som inte innebär att du är liggande på rygg på golvet eller står i en statisk planka. De övningarna kan du se på Instagram där du hittar mig under @lennartsdotterlindbom och tittar du längre tillbaka så hittar du en mängd olika övningar, ofta med en enklare förklaring till hur jag tänker kring valet av övningar. De flesta av dem behöver jag själv för att just arbeta på min inåtrotation, dorsalflexion och trippelextension som behövs i just löpning. Det är också en av anledningarna till att jag börjat med yoga igen, att gå med min man och min dotter är helt magiskt!


  



Strukturellt eller funktionellt?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Man kan se på den mänskliga anatomin på olika sätt, jag väljer att dela upp det i strukturell och funktionell anatomi och tänker i det här inlägget låta hamstrings vara den muskelgrupp jag pratar om. 

När jag började min resa för att utbilda mig till tränare så gick jag på en styrketräningsutbildning via SSIF på 100 timmar i grundläggande anatomi och instruktionsteknik. Vi läste sida efter sida om ursprung, fäste och funktion för att kunna lära ut övningar och veta vilka muskler som aktiveras i olika övningar. Den här utbildningen var verkligen en ordentlig genomgång efter konstens alla regler och jag måste nog säga att den just då var en av de absolut mest gedigna utbildningarna som fanns att tillgå för att bli gyminstruktör. Det man inte talade om var att det är just skillnad på strukturell och funktionell anatomi. Att kroppen reagerar olika på att vara stående, sittande och liggande nämndes mer i förbigående för att vi skulle veta hur vi kan utmana kroppen i olika lägen för att få optimal muskeluppbyggnad. Jag måste ändå ge stort cred till utbilningen för den var helt korrekt i tiden och de hade högst kunniga lärare som verkligen brann för att lära oss det vi behövde.

Men om vi nu går tillbaka till det här med skillnaden mellan funktionell och strukturell anatomi och hamstrings arbete så kan vi prata om skillnaden. Strukturellt är det som händer i muskeln om du är död i liggande läge(dvs ingen tankekraft som påverkar) och vi sätter ström i muskeln- Alla som arbetar i branschen vet vad som händer om du drar ihop hamstring (och har koll på ursprung och fäste). Hamstringkomplexet går över två leder, höften och knäet, vilket gör att den kan skapa rörelse i båda dessa. Den har som strukturell funktion att böja knäleden, sträcka höftleden och både inåt- och utåtrotera knäet. Om vi tänker funktionellt så är det istället den verkliga funktionen i rörelse som man pratar om och då har hamstring en bromsande och stabiliserande funktion i knäleden vid fotisättning när du löper eller gör andra steg framåt. Du kommer alltid få ett visst sträck på hamstrings när du förflyttar dig framåt eftersom du får en lätt tippning av överkroppen framåt. (helt naturligt att röra sig på det sättet btw, vill vi framåt så driver vi överkroppen framåt) Att vi också har proprioreceptorer som talar om för oss när vi utsätts för tryck, sträck, hastigheter och annat för att förhindra skador är jätteviktigt att ta hänsyn till om vi vill träna för funktion, men det tänker jag inte gå in för djupt i här, jag rekommenderar bara att läsa på om dem för att själv kunna avgöra vad som är bäst för dig och dina klienter. Knäet är ju mittemellan fot och höft och kommer inte kunna agera utan dem, behöver vi då tänka på att skapa övningar som faktiskt aktiverar höft och fot för att ge knäet de förutsättningar de behöver? Är det i dina klienters bästa intresse att göra ett korrekt utfört utfall med rak rygg och 90 graders vinkel i knäet? Jag fick lära mig göra utfall med en pinne mot huvud, skuldra och höft fick du också det? Vad är syftet och är det logiskt? Det finns inte rätt och fel svar här, det finns övningar för alla men inte övningar för alla.


       


Jazzyoga - en outstanding upplevelse

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Veckans hittills coolaste event gick igår av stapeln på Dieselfabriken i Sickla. Eftersom jag gillar utmaningar och gärna sätter mig själv på prov så svarade jag ja innan jag hann tänka när jag fick förfrågan om att vara med på detta.

 

Jazzyoga - jag hade aldrig hört talas om någonting liknande innan detta. Tanken var alltså att jag skulle leda en yogaklass till levande musik som improviseras efter det jag instruerar. Exakt hur det skulle bli hade jag ingen aning om, jag är ju själv en improvisatör så jag tänkte inte så mycket på det alls förrän det var dags igår. Jag hade med mig ett antal gäster som skulle vara med att yoga, publiken fick välja om de ville delta eller sitta och lyssna. När jag och Helena kom fram så gick vi in i Dieselverkstans stora scen och mötte Jonas Knutsson och resten av ensemblen. Högt tak, en bildskärm med bild och ljusspel, orientaliska mattor och musikaliska toner mötte oss. Wow-känslan var påtaglig och jag fick gåshud. När alla gäster hade kommit så fick vi lägga ut våra yogamattor och mina nerver började göra sig påminda. Jag gillar känslan av pirr i magen, då brukar det bli bäst. Jag fick korta instruktioner om hur upplägget var och började göra mig mentalt och fysiskt redo.


Publiken började släppas in och golvet fylldes snabbt på med yogamattor i olika kulörer. Ett lätt sorl fyllde scenen och försvann när Jonas hälsade alla välkomna. Headsetet sattes på och musiken började spela. Fantastiska toner fyllde salen med våra andetag som ackompanjemang. Bild och ljus spred en härlig känsla och rök smög längs med golvet. En liten nick med musikerna och jag började klassen, jag tappade stundvis känslan för både tid och rum och gick helt upp i yogans fantastiska värld. En yoga som blev levande på ett helt nytt sätt när musiken följde varje rörelse vi gjorde. Fullkomligt magiskt!

Yogan avslutades liggande till mjuka toner guidad av mig. Total avkoppling och en fullkomligt fantastisk wow-känsla med mersmak spred sig i kroppen. Jag är ytterst tacksam för att ha fått vara en del av det här, det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Med extra gåshud.


Mitt ansvar som tränare?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

När du tar kontakt med en personlig tränare för första gången så gör du det med en tanke att prioritera dig själv och få proffessionell hjälp med din träning. Det är liksom hela anledningen till vår existens, att få människor att nå sina mål oavsett om det handlar om att slippa smärta, ändra sin kropp eller att få hjälp att trycka på det lilla extra på varje pass. Hur mycket tid som krävs avgörs av flera faktorer, ibland måste man börja försiktigt. Att gå ut med tre pass i veckan all-in på en helt otränad som behöver ändra sitt rörelsemönster kan skapa oreda i en persons kropp och fungera jättebra för en annan. I samråd med din tränare behöver ni lista ut hur många timmar som behövs (går sällan att svara på), ta hänsyn till din tid och dina pengar för att komma fram till vad som är hållbart. Är du av sorten som klarar att träna på egen hand (handen-på-hjärtat-ärlig nu!) så kanske du inte behöver hjälp varje gång. Är du tvärtom så behöver du säkert stöttning lite oftare för att få de resultat du önskar.

Sedan är det viktigt att du känner att personkemin stämmer, det är helt ok att säga nej till en tränare om du känner att det inte fungerar på det planet. Du som klient bestämmer och det det är viktigt att du känner dig trygg med tränaren. Det ligger ett ansvar på dig också givetvis, du måste berätta för din tränare när någonting inte känns bra och våga fråga om du undrar över någonting. Vi ska alltid vara redo att förklara syftet med övningar och upplägg, det är i alla fall min personliga åsikt.

Så kommer vi då till det där svåra. Jag skulle ljuga om jag sa att man aldrig skadar sig när man tränar med PT, olyckan kan alltid vara framme och vad som sker under din hud är svårt att se. Jag har varit med om två muskelbristningar under min karriär och det har inte känts bra alls för vare sig mig eller klienterna. Det har varit av två anledningar, jag har inte lyckats läsa av situationen och sett att vävnaden varit oelastisk och beövt mer cirkulation. Den andra anledningen har varit att klienterna inte känt sin egen kropp tillräckligt och gått hårdare ut än de behövt. Det är också därför det är viktigt med kommunikation, när olyckan är framme bör man prata om det så att man kan känna sig trygg i att fortsätta träna efteråt utan att vara orolig för skador eller smärta.


Korrekt alltid korrekt?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

När jag gått min grundutbildning till styrketräningsinstruktör så hade jag en bra grund (100 h) för att kunna instruera och utföra alla klassiska och några oklassiska övningar i gymmet. Sedan fick jag arbeta ett år som gyminstruktör innan jag fick utbilda mig och börja arbeta som tränare. Det här var ett fantastiskt bra sätt tycker jag då det gav mig 1 år av erfarenhet av att hantera människor och bli trygg i mitt sätt att instruera. Det var bra både för mig och för alla mina kommande klienter, för i ärlighetens namn så är man ju inte direkt proffs så fort man lämnar utbildningslokalen. Om man nu någonsin blir det.

Hur som helst så var dess utbildningar en väldigt bra grund för mig. Det som var gemensamt för dem var att de var enkla och tydliga med exakt hur en övning bör se ut och ska utföras. En axelpress är en axelpress. Byt vinkel så tränar du andra delar av muskeln och kommer åt andra muskelfibrer. Var noga med att armbågen är under handleden. Ja, du som gått en grundutbildning vet vad jag menar. Men ingen nämnde varför man ska göra den, förutom för att bygga muskler då vilket är en anledning i sig. De flesta jag träffade ville bara ha en instruktion på hur maskiner och enklare övningar med fria vikter. Tillsammans med konditionsträning så kan de flesta uppnå en kroppslig förändring på det viset, framförallt om de inte tränat alls innan.

Ibland dök det upp någon som inte kunde göra övningarna som jag ville hur mycket jag än förklarade och visade. Det här fick mig att fundera på varför. Hur kommer det sig att vi lär oss att alla ska göra övningar på exakt samma sätt då vi alla är olika? Ska verkligen en överrörlig och en stel göra saker på samma vis? Ser verkligen allas axelleder, höftleder och vrister likadana ut? Givetvis inte!

Det är lika självklart att vi inte ser likadana ut inuti som det är självklart att människor har olika gångstil och olika rörelsemönster. Det här är anledningen till min nyfikenhet och att jag hela tiden utbildar mig vidare. Vi är väldigt långt ifrån att förstå våra kroppar, dess komplexitet är fantastisk och inte alls så enkla som vi kan tro, så varför ska det då vara så enkelt som att alla klienter ska göra övningar på samma sätt?

Från att ha haft välplanerade pass för mina klienter med exakta övningar, antal och ordning så kändes det otroligt kaotiskt i min ordningssamma hjärna att inte planera så mycket.

Idag arbetar jag efter att ha en övergripande tanke med passet, jag börjar ofta med samma typ av uppvärmande övningar för att kunna kolla dagsform i rörelsemönstret. Redan där vet jag vad jag vill fokusera extra på under passet och lägger grund för hur övningarna ska se ut. Varje övning lägger grunden för nästa övning. Klientens önskemål är även mitt mål, men för att de ska kunna nå sina mål så måste jag få dem att träna på sina behov under tiden.

Är verkligen den där axelpressen för alla då? Nja, inte den symmetriska och "korrekta" varianten i alla fall om du frågar mig, alla måste göra den på sitt sätt. En del behöver mer rörelse i skuldran och en del mindre. En del behöver passa på att få sträck på höftens utsida och en del behöver få inåtrotation i höften medan de gör axelpressen. Komplext? Oh yes. Men efter att ha hållit en hjärna i mina händer förra året så är det alldeles självklart att ingenting i våra kroppar är enkelt.

Om jag inte har en exakt förklaring till varför mina klienter ska göra en övning så ska jag inte göra den, är den inte i deras största intresse så är borde jag välja en annan.

Hur tänker du som tränare och du som klient?


 

No need for pain

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Det var länge sedan jag skrev nu, det känns inte riktigt så för dagarna bara fladdrar förbi, men det var verkligen inte igår. Det här beror givetvis på att jag har otroligt mycket att göra så här vid terminsstart, men också på att jag inte tyckt att jag har någonting vettigt att säga. Det är konstig det där, hur jag i perioder kan skriva en hel rasande massa och en del stunder inte hittar ett endaste ord. Fast jag hela tider har lika starka åsikter och tycker lika mycket. Hur som helst. Idag tänker jag skriva lite tankar om det här med att att få skador av träning, de så förhatliga axlarna som gör ont, ländryggen som smärtar och knäna som hugger till. Många har en inställning som säger att "lite ont ska det ju göra", men det ska inte behövas alls! Jag brukar tänka att kroppen fungerar som en arbetsplats där alla behöver göra det de ska annars blir de andra lidande. Om någon struntar i sina arbetsuppgifter så får någon annan stackare som inte är lika duktig på det ta över och då blir hens uppgifter lidande och helt plötsligt är vi inne i en ond spiral där den sista muskeln som står där med alldeles för hög arbetsbörda går in i väggen. Då behöver vi se över arbetsbördan och börja delegera ut dem igen så att alla tar sitt ansvar och kroppen blir som en välsmord organisation där alla samarbetar. Då först blir vi det där framgångsrika teamet som fixar allt. Det är också där jag kommer in som 3d-tränare, mitt jobb är att lokalisera latmasken som inte gör det hen ska och på ett tydligt och bestämt sätt få hen att arbeta och bli en del av teamet. Jag ska också se till att de inte bara är enskilda individer utan att de har möjlighet att skicka arbete för att kunna generera vidare till nästa man in ledet. Det är därför jag arbetar med att få bindväven till den fantastiska förmedlare av kraft som den faktiskt kan vara när den är elastisk och stark. Det är också därför jag älskar mitt arbete. Att kunna förhindra att en muskel blir utbränd och att se till att det inte kommer till det från första början är fantastiskt! 

Mot en höst med ett starkt och levande team!


 

Salomon 27K

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Salomon 27k var mer än jag förväntat mig, i positiv bemärkelse. Det var vackrare, lerigare, mer dyigt i sanktmarkerna och med en fantastisk sammanhållning och glädje mellan deltagare och funktionärer. Allt var väldigt bra anordnat och vägen väl utmarkerad så det var lätt att veta var man skulle ta vägen. Det började med typ 6 kilometer uppför från Ottsjö och vi mötte första toppen med regn, snålblåst och kyla. Det avslutades lika brant och långt nerför när vi avslutade i Trillevallen.


Vid starten i Ottsjö började regnet. Kön till bajamajorna var lång då det endast fanns två på typ 600 löpare.

Den första milen sprang vi bitvis de sträckor som är löpningsbara, sedan fick min man så stora problem med dubbelt löparknä så vi fick gå sista 1,7 milen. Med den smärtan så har han bevisat att han har ett decimetertjockt pannben vilket inte lämnar så mycket utrymme för att att vara smart...

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

Känslan att stå på 1025 meters höjd och se att man är ovan molnen var sjukt häftitgt! Att jag var genomblöt och frusen gjorde ingenting!


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leriga stigar genom mossarna var en utmaning, mellan varven sjönk jag till knäna ner i kallt vatten och lera så att skorna nästan fastnade. Häftigt!


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det jobbigaste var att få så otroligt svullna fingrar. Ringarna skar in och det kändes som att huden skulle spricka. Att ta upp en flaska eller att knäppa jackan var ett helt projekt i sig.


 

 

 

Mina fina, ljusblåa Altra fick köras in ordentligt och de höll för utmaningen. Färgen blev lite annorlunda, men vad gör väl det, lite lera har ingen dött av.

Mina Hoka tog mig milen runt

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Efter en vecka med både mys, jobb och träning så är vi nu framme vid helgen. Att det bara är en vecka sedan jag avslutade Fotrally märks egentligen inte, jag har haft lite stök med spänningar i vänster vad bara vilket går att lösa om jag är lite smart. I det här fallet betyder smart att jag i tisdags var på spa och låg och såsade i en pool i flera timmar. Jag varvade ångbastu med isdusch, satt i vanlig bastu och låg i poolen. Exakt vad en trött liten kropp kan behöva!


Jag fortsatte min återhämtningsbana med att gå på lymfmassage hos Eva Demburg (Strong & Healthy inside out) i Farsta i går. Hon är en riktig liten stjärna vill jag bara säga, svullnaden in knävecket försvann nästan helt och smärtan var puts väck. Jag kan verkligen varmt rekommendera henne, hon vet exakt vad hon håller på med och har magiska händer.

Det här gjorde att jag kände mig laddad att springa igen vilket jag inte gjort några längre sträckor sedan i mars då min hälsena fick frispel. Den höll ju genom hela Fotrallyt och jag har inte känt av den efteråt heller, så nu kändes det som lägligt att sätta fart på mina små ben. Jag vet att jag redan tidigare har nämnt hur härligt det är att springa vid Gömmaren´s naturreservat, det är backig terräng med massor av rötter och stenar vilket jag älskar. Dit tog jag mig efter jobbet idag för att testspringa en kortare sträcka. Benen kändes fina, det var lätt att springa så ganska tidigt in i banan så bestämde jag mig för att det skulle bli antingen milspåret eller 1 1/2 milspåret. Då jag snubblade över en rot och föll hals över huvud ner i backen så bestämde jag mig för att det fick räcka med milen. 1 timme och 27 minuter senare så var jag igenom. En helt ok tid känner jag och är mer än nöjd. Att mina nya skor från Hoka fick invigas och att de utan problem bar mig hela vägen gjorde mig lycklig! Med sin låga vikt och med gott om utrymme för framfoten så känns det som att springa på moln. Sulan ger en alldeles unik känsla när man tar sig fram och trots deras lite klumpiga utseende så är det lätt att springa med dem. Att jag snubblade var inte deras fel, det var för att jag tittade bakåt då jag tyckte att jag tappade mina nycklar.


Hur som helst är det nu fredag kväll med en vecka kvar till semester, så nu gör jag helg med soffhäng hos barnen.

 

Fotrally 2016

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Ja, så var det över. Tävlingen som tagit upp min tankeverksamhet under tidiga sommaren och som jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Det är med sorg som jag lämnar den förväntan bakom mig och med glädje jag har erfarenheten bakom mig och jag ligger just nu i soffan i valet och kvalet om att anmäla mig igen. I skrivande stund har vi 4 deltagare kvar, klockan är 11.36 lördagen den 2 juli och de har gått sedan 21.00 och de fortsätter gå. Det är PerOla Axelsson, Björn Ohlsson, Robert Jonsson och Fredrik Holst som nu är i området mellan Eskilstuna och Västerås som de ska komma till vid 13.30.

Vi var ett glatt gäng som möttes vid Sjöhistoriska muséet i torsdags kväll. Solen sken och det var en fantastiskt stämning, bajamajorna fick invigas då ingen vill börja loppet med att vara kissnödig, de sista förberedelserna med smörjning och omplåstring av fötter ordnades, väskor tittades igenom så att supporterväskan hade det den skulle och att den egna väskan inte innehöll mer än den behövde. Nummer 109 nålades fast på min väska och sedan var det dags.

Ninni, Cecilia, Johanna, jag, Maria och Kerstin samlades innan start. Vi saknade Fredrik som skulle varit med, men han får ladda för nästa år i stället!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Starten vid Sjöhistoriska muséet på Gärdet, ett uppsluppet gäng som inte hade en aning om vad som komma skulle eller hur långt de skulle kunna gå! Sedan var det bara att börja gå, det känns som vilken promenad som helst, bara lite gladare och med lite nervositet i kroppen. Det var också nu som jag tänkte en sista tanke på om ajag hade förberett mig ordentligt. Utan en enda aning om när min resa skulle ta slut, utan vetskap om när det skulle börja göra ont och utan att förstå hur många steg det skulle bli. Here we go, liksom, ingen återvändo.


Att gå över Västerbron var magiskt. Det är så otroligt vackert! Att passera den med 140 personer som alla var pigga och förväntansfulla var häftigt. Bilar som tutade och peppade tillsammans med någon enstaka arg förare som blev irriterad när vi korsade deras väg färgade hela promenaden.

Med oss hade vi tre bajamajor på ett släp som följde oss hela resan. 24 minuter per dygn har du rätt att använda, men de kan vara bra att spara för att vila, ta hand om fötterna eller avgöra din placering. Kissa i buskarna rekommenderas! Jag invigde dem någonstans vid Norsborg, Johanna var sjukt snabb och var klar på 36 sekunder, det måste vara någon typ av rekord. Jag tog betydligt längre tid på mig även om jag också är rätt rask. Det kändes jättekonstigt att gå genom Hägersten, vi passerade Aspudden, Örnsberg, Axelsberg och Mälarhöjden och någonstans där så började det regna. Det var bara lite regn, mer som fukt i luften, men vi drog på regnskydd ändå för mardrömmen skulle ju vara ett skyfall som gör oss dyngsura redan första timmarna. Runt 4 timmar in i matchen är vi i krokarna runt Skärholmen. Det känns fortfarande bra, lite stelt kring höfterna men det flyttar sig senare till vaderna och fötterna för att sedan vandra tillbaka mot höfter, rumpa, ljumskar och knän. Jag hade förväntat mig en del smärta, men inte så mycket stelhet som jag upplevde. Bara det att jag inte kunde lyfta knäna efter en längre tid var helskumt. Att det inte heller kändes som att vi gått långt alls när vi kom till Vårby var bara knäppt. Morgonen börjar gry över Botkyrka när vi passerade nära Sturehovs slott och alla de vackra områdena. Det här var den vackraste perioden av min promenad.

Gryning över Södertälje, helt fantasiskt! Vi har haft vårt första depotstopp fått ny mat i magen och en del har bytt skor och strumpor. Med morgonluften kommer ny energi och vetskap om att vi klarat natten. Jag är här trött i huvudet men kroppen känns ok.


Några timmar till Nykvarn, tror vi har gått ungefär 10 timmar och det gör riktigt ont vissa stunder. Fötterna är ordentligt varma och svullna. Leendena till trots så har jag problem att böja knäna. Jag undviker att titta bakåt då det tar för mycket energi. Blicken går ner i asfalten hela tiden, en fot framför den andra med fullt fokus är det som gäller just vid den här tidpunkten. Jag har insett att jag är lite av en ensamvarg när det kommer till utmaningar. Jag vill fokusera inåt och bara jag min egna tid och föra min egna kamp. Inte så sympatisk med andra med andra ord. 


Efter målgång i Nykvarn! Den psykiska utmaning det krävde att fortsätta gå 10 minuter extra när vi var tvungna att ta en omväg på grund av vägarbeten var olidlig. Först när jag slutade gå insåg jag hur trött jag var i benen och exakt hur ont det gjorde. Att lyfta väskan var en plåga! 

Fantastiska Eleonor kom och hämtade oss och att ta sig in i bilen tog en stund. Att ta sig ur den ska vi inte tala om, inte heller det faktum att Eleonor fick knuffa mig uppför trapporna då jag inte kunde lyfta benen.

Jag kände mig ju inte helfräsch när jag kom hem och tänkte att en dusch vore trevligt att ta. Jag lyckades få av mig kläderna och hämta ett par rena trosor att ta på efteråt, men då jag tappade dem på golvet så gav jag upp den tanken. Det gjorde för ont att böja sig ner och ta upp dem igen så jag gick och lade mig i stället.


Efter ett par timmars sömn gick jag upp för att gå på toa, då blev jag skakig och illamående så jag satte mig på golvet för att få kroppen att samla ihop sig igen. Att det tog typ en kvart att lista upp hur jag skulle komma upp igen var bara skrattretande så jag sov några timmar till.


Det blev några steg under mina 12 timmar och 10 minuter. Av fredagens tid får man räkna av en del då jag faktiskt inte började gå förrän 21.00. Men det blev 6,2 mil i alla fall vilket är en hel del.


Igår kväll fick jag hjälp av Sookie innan hon gick på kalas. Hon smörjde mina stackars fötter som var rödflammiga av värmeutslag och Harley hämtade en nedkyld vetepåse att lägga dem på. Jag hade lätt feber och somnade ovaggad.

En enda blåsa fick jag, så nu vet jag var min känsliga del är och kan fixa till det om jag ska gå igen. Annars kan jag ju alltid ställa upp som funktionär!

Det blev i alla fall en medalj, den stoltaste jag har!

Efter 12 timmar blir det brons, efter 24 silver och efter 48 guld. Vad säger ni? Ska jag sikta på silver nästa år?