LindEducation

Anna Lennartsdotter Lindbom

Blogg

Utan min andra halva

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Utan min andra halva skulle jag inte fungera, jag skulle inte känna mig hel alls. Redan när vi möttes första gången så förstod jag att han var min soulmate och att en framtid utan varandra inte var ett val. Han flyttade in till mig två dagar efter att vi träffats på fredag den 13:e och därför valde vi också att gifta oss på en fredag den 13 juli. Utan krussiduller så gick vi ut på morgonkvisten iklädd gummistövlar för att plocka brudbuketten, utan rinnande vatten tillgängligt fick jag tvätta håret i en regntunna. Det var helt enkelt ren och kärleksfull magi den dagen.

Vi har lyckats få tre fantastiska barn tillsammans efter det och även om livet ofta är kaotiskt och galet så är det också fullkomligt fantastiskt och jag skulle inte vilja leva mitt liv på något annat sätt. Han har funnits där och stöttat mig genom alla mina utbildningar och allt annat jag har för mig. Utan att tveka så har han tagit barnen när jag behövt vara borta och han gav sin bonus till mig för att jag så gärna ville åka till USA och dissikera trots att jag lämnar honom och barnen ensamma i en dryg vecka. Vem skulle göra det utan att gnälla liksom? När jag sa till honom att de släppt den utbildningen och att jag struntade i den för att det var så mycket pengar så var han den som sa till mig att jag visst skulle åka. Jag säger inte tillräckligt ofta att jag är djupt tacksam och att jag verkligen i djupet av mitt hjärta uppskattar honom, han skulle behöva höra det här mycket oftare.

Det är klart att visliksom alla andra har våra duster, vi lever ju tätt inpå varandra och ska ofta under stress hämta och lämna barn i skolor och på träningar samtidigt som vi ska försöka hinna med läxläsning och oss själva. Alla som har familj vet att det här kan vara svårt för de allra bästa. Ingen är immun mot det. Men vi får inte glömma bort oss själva i det hela, att vi är ett par vuxna människor som behöver veta att vi är uppskattade ibland. Så är det. Jag är djupt stolt över dig Harley och väldigt, väldigt, väldigt tacksam att du finns! Tack för att du valde att leva ditt liv med mig och att du står ut med mig!


 

Det största jag gjort

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Den största delen av mitt vuxna liv så har jag varit mamma. Fem fullgångna graviditeter sedan jag var 21 och fem fantastiska barn.

Av många anledningar så är det stor skillnad på att bli mamma vid så unga år och att bli mamma vid 39 som jag var när jag fick vår yngsta. Livserfarenheten är en aspekt, de år jag hade i arbetslivet och alla de människor jag hunnit träffa satte ju sina spår givetvis. Mognaden som kommer med ålder är en annan, när man är ung tror man att man är odödlig och fullärd och när man är lite äldre inser man att man inte kunde mycket alls och att vad som helst kan hända när som helst.

Utöver detta så har vi också den erfarenhet som kommit med varje barn, alla är olika och med femman så gör jag inte så stor grej av saker som jag kanske gjorde med ettan. Jag gör inte om mina misstag, jag gör nya eftersom ingen är fullkomlig och varenda barn är olika och därför behöver bemötas på olika vis.

Så har det varit med graviditeterna också. Viktökningen har varierat från 6 kg till 27 kg , med ettan mådde jag som bäst, med tvåan åt jag ahlgrens bilar och djungelvrål, trean var jag sugen på tabasco och ugnsstekt potatis samtidigt som jag tränade över 20 timmar i veckan, fyran mådde jag illa hela tiden och med femman så var kroppen riktigt trött.


Att träna under graviditet har fått mig att må bättre och återhämtningen att gå fortare. Jag rekommenderar alla att vara aktiva men att träningen även här måste individanpassas är givetvis viktigt. Våra kroppar är gjorda för att röra på sig och jag har en egen teori om att den vardagsträning som vi är skapta för är jätteviktigt för att kunna bära och föda barn på ett så bra sätt som möjligt. Att vara stillasittande stor del av dygnet stärker ju inte direkt vare sig bäckenbotten eller andra väsentliga vävnader, leder och ligament.

Det allra bästa med att vara gravid är dock att få ett alldeles underbart litet barn efteråt. Jag älskar att vara mamma, hade jag kunnat hade vi säkerligen skaffat fler för det är en så oerhört stor gåva att ha dem i våra liv.

Non-binary

Publicerat den Comments kommentarer (0)

De flesta av oss behöver aldrig reflektera över vilka vi egentligen är och har vår identitet klar för oss. Som barn visste jag tidigt att jag ville vara kvinna, när jag hade på mig kjol så kände jag mig fin och att tjuvlåna mammas halsband och högklackade (hon blev galen då jag hade hälen på det svagaste stället på hennes finaste klackskor) var alldeles självklart. Smink och nagellack var högsta drömmen och jag ville bli stor fort så att jag fick använda det.

Så enkelt är det inte för alla, jag har ett barn som hela livet har kämpat hårt med just detta. Så för att göra det enkelt för oss alla ska jag berätta om denna resa kommer jag att kalla hen för E bara.

E föddes den 6 januari 1997, det var kallt ute och jag hade gått över tiden med fyra dagar. Det skapades dramatik redan under graviditeten då jag blev inlagd på sjukhus i december med misstänkt blindtarmsinflammation och eventuell operation. Tack och lov så blev det inte så. Förlossningen gick fort, hjärtslagsfrekvensen var på tok för höga och mina värkar vansinniga så de fick slutligen avsluta med sugklocka. Jag fick E på mitt bröst och glädjen över att äntligen ses var obeskrivlig, jag hade haft svårt att förstå hur jag skulle kunna älska barn nummer två lika mycket som nummer ett, men nu var det tveklöst möjligt. Tio fingrar, tio tår och en snippa. Ett perfekt exemplar helt enkelt.

Åren gick och E var en rackarunge med mycket bestämd vilja. Vid tre års ålder efter att vi duschat så var mina bröst väldigt roliga tydligen och när jag sa att vänta du bara, när du blir vuxen så får du egna, så blev E helt handfallen. I tre hela dagar så föll tårarna till och från. Just då var det väl lite gulligt, inte förstod jag hur det hela hängde ihop just då.

Den här sorgen lade sig efter en tid och vi levde väl vidare som vanligt. E växte upp och valde allt som oftast att klä sig i bekväma kläder, ibland klänning men oftast byxor och tröja. Fram till början av puberteten så var det många skratt och härliga stunder då E har en talang för humor. Vännerna blev fjortisar, smink, kläder och killar tog upp mer och mer av deras tid och E kände sig mer och mer udda, till slut så slutade de att umgås helt. Ett antal år gick och utan att gå in på alla detaljer så fick hen diagnosen transexuell efter en lång tids utredning. Lättnade var enorm och E fick på pappret byta till ett mansnamn vilket var ett stort steg i processen. I samma veva började hen med testosteron för att börja utvecklingen mot en manskropp.

Nu är det ju så med E att allt inte alltid är så enkelt, efter ett antal samtal och vidare utredning så ändrades diagnosen till icke-binär.

Min första reaktion var mest att jag kände mig obildad som inte hade koll på vad detta är, men fick givetvis en förklaring av mina kloka barn.

Icke-binär betyder att man inte identifierar sig med något kön alls. I E´s fall betyder det att hen inte känner sig som man, men absolut inte som kvinna heller. Det har absolut ingenting med sexualitet att göra, det tycker jag man ska vara väldigt noga med, det har med känsla att göra. För mig är det alldeles självklart att jag är en kvinna, jag har aldrig någonsin kunnat relatera till någonting annat eller har känt mig som annat än kvinna. Så tydligt är det för de allra flesta av oss och så enkelt är det också för E att hen inte är någotdera, där är identiteten könlös och hen identifierar sig enbart som människa.

Jag vet att många tycker att hen är fånigt. De hånar ordet och de som använder det genom att säga att det betyder bara höna på engelska och säger att det är tramsigt eller något modernt påhitt. E håller huvudet högt och är stark, men att det sårar märker jag ändå. Jag har svårt att förstå att man har ett behov av att ondgöra sig över någonting som är så viktigt för någon annan bara för att man inte förstår. Att någon är icke-binär kommer ju inte att göra mig och alla andra kvinnor till mindre kvinnor, inte heller kommer det att göra någon man till mindre man. Däremot så gör det livet lite enklare för de människor som behöver det och jag önskar att vi andra kan ha lite mer förståelse för det behovet. Man behöver inte förstå hela det här könsidentitetsspektrat, men man behöver faktiskt respektera det. Jag hoppas att det här inlägget kan skapa lite mer klarhet i vad det är och att det är en faktisk sak och inget hitte-på. Mitt barn är ickebinär och hen är en av mina stoltheter!

Min önskan är bara att E och alla andra kommer mötas med respekt någon gång och att vi som inte behöver slåss med detta varenda dag i veckan kan sluta göra en så stor grej av det.

Massa kärlek från en mamma.


Nytt namn, ny framtid

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Varje steg framåt är en framgång. De första stegen är tagna i och med att diagnosen ställts och remisser gått iväg så att Elias kan få sin riktiga identitet till slut. Det är på resan som man lär sig så otroligt mycket, det faktum att man idag kan byta till ett "typiskt" mansnamn trots ett kvinnligt personnummer är ett stort framsteg för sveriges transexuella. Elias har nu lämnat sitt tidigare namn bakom sig och heter numer Elias Michael även på pappret, yey! Ytterligare ett steg på den långa vägen!

Det finns säkert en mängd olika vis att tänka på när man väljer namn, lika besvärligt som att välja namn på en nyfödd är det att välja inför det nya livet för honom och alla andra som genomgår en korrigering. Elias hade en djupare tanke bakom det nya namnet som jag tycker är väldigt fin. Hans tidigare namn var Engla och han valde Elias för att det är rätt likt och Michael för att det är namnet på en ärkeängel. Han vill inte radera ut allt som varit han genom åren, inte heller vill han ta bort känslan av de namn vi valde åt honom som bebis. Engla kommer ju alltid vara den som varit han i så många år, den som levt i hans kropp innan det blev rätt till slut, den som han växt upp med och formats genom. Men nu äntligen slipper han skriva under papper med fel namn, så fort han fått sin nya legitimation behöver han inte ens ha med sig ett med fel namn.

Resan är lång - varje steg räknas - varje steg är framåt.

Stort grattis Elias!


Jag har en son som är transexuell

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Så har den nu kommit. Känslan av att det är på riktigt, det där pirret i magen som visar att någonting stort är på väg att hända. Lite nervöst, men med förväntan, den riktiga resan har börjat och vi kan börja nedräkningen mot målet. För er som inte har följt med mig tidigare så kan jag berätta att jag har en son som är transexuell, naturen har spelat honom ett spratt och gett honom en kvinnokropp vilket inte är riktigt schysst men oerhört lärorikt.

Förra gången jag skrev om Elias så hade vi varit på anhörighetsmöte på Anova, det var ett fantastiskt bra möte och vi fick veta att diagnos skulle ställas och att sedan skulle bollen vara satt i rullning. Så idag kom det. Sms:et som gjorde att det spratt till i kroppen och som startade pirret i magen. Jag är så oerhört glad och stolt över att han orkat ta det här steget som i slutänden var oundvikligt, han skulle ha mått så otroligt dåligt om han inte hade gjort det!

Nu är personbeviset beställt och namnbyte på gång, remiss är skickad till endokrinologen och sedan får vi se vad och när nästa steg blir.

Att vara transexuell är inte ett val man gör, det är någonting man är, precis som jag är kvinna och någon annan är man. Skillnaden mellan oss "vanliga" och den som är transexuell så stämmer inte kroppen överens med den man är. Det har inte med sexuell läggning att göra heller, men det kan bli klart förvirrande eftersom om man går på det kroppsliga så kan man vara homosexuell men om man går på det inre så kanske man är heterosexuell. Då jag dessutom tycker att sexuell läggning är helt enormt ointressant så lägger jag inte någon som helst vikt vid det.

Jag vill också skicka ett stort tack till Elias för att jag får dela med mig av hans historia, förhoppningsvis och möjligen så får någon därute kraft och förståelse. Kanske kan vi öka toleransen mot människors olikheter så att Elias och alla andra kan vara den de är fullt ut.


Vad vill du mer ha?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Vi bor i en hyreslägenhet som är rätt skruttig, den är rätt charmig och inte särskilt dyr vilket enbart beror på att han som äger huset inte tycker att vi behöver upprustning eller underhåll. Vi får plats här allihop och även om vi ofta tycker att vi krockar med varandra så har vi faktiskt möjlighet att planera om ifall vi skulle vilja. Vi skulle naturligtvis vilja bo lite större, vem gillar inte utrymme liksom, men det är egentligen ett lyxproblem då vi faktiskt har ett rätt ok tak över huvudet redan.

Jobbmässigt så trivs jag superbra, jag arbetar de tider jag vill och har nära mellan skola, förskola, hem och arbete. Tidseffektivt de luxe! Såklart att jag ibland kan tänka att det vore himla kul att tjäna mycket mer pengar, men även det är ett lyxproblem då vi faktiskt har två mer än väl godkända inkomster och inte har ett endaste lån någonstans.

När det gäller min träning och hur jag känner mig i kroppen så har jag egentligen all möjligheter i världen, att jag inte tränar så mycket som jag skulle önska handlar återigen bara om ett lyxproblem då jag prioriterar att hänga med familjen och utbilda mig. Att min axel bråkar med mig är inte så kul, men faktiskt inte mer än en rätt världsligt problem. Den gör bara ont i vissa lägen och helt ärligt så överlever jag mer än väl utan att göra de övningar som smärtar.

Mina vänner finns där när jag behöver och jag ställer upp när jag kan. Tid att fika och eller prata är det rätt dåligt med, men å andra sidan så finns ju facebook och andra sociala medier. För den delen så ser livet liksom ut så för de allra flesta av oss så vi kan liksom vara helt ok med att vi inte ses så länge vi bryr oss om varandra.

För att sammanfatta det hela så är jag jäkligt nöjd med det jag har och alla typer av förändringar som kan göra saker snäppet bättre kommer troligen inte att göra mig lyckligare. Men vill man göra förändringar i sitt liv så finns det fyra enkla saker att tänka på:

1. Vad vill du? -ta reda på vad som är det mål så det inte blir diffust.

2. Varför i morgon? - sätt igång, den rätta stunden finns inte.

3. Gör någonting bra för någon annan! - jag säger bara: Karma!

4. Berätta vad du vill! - om ingen vet, kan ingen hjälpa

Vad krävs för att du ska vara nöjd?


Den stora resan

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Det här inlägget skrev jag igår på Facebook. Responsen har varit helt fantastisk och jag är så otroligt glad att det finns så fina människor där ute!


"Jag kan inte föreställa mig hur det känns att gå i hans skor. Inte heller kan jag förstå hur tunga hans fötter känns ibland. Det är fortfarande en lång väg kvar att gå, men efter dagens möte känns målet nära och jag kan inte göra annat än att hänga med hela vägen som stöd.

Jag hoppas att ni andra föräldrar till transgenderbarn uppskattar det ni har, att ni ser och förstår vad ni har framför er. Det här handlar om min son Elias Michael Vilterhorn, en otroligt stark och fantastisk person som äntligen kan se slutet på tunneln där han äntligen kan bli sedd som den man han är och borde ha fötts som.❤"

Från början när jag fick veta hur han kände så var min första känsla av att allt föll på plats, helt plötsligt förstod jag allt. Min andra känsla var panik. Hur skulle omvärlden bemöta honom? Vilka motgångar kommer han att möta och vad är det för kamp han har framför sig?

Det är omöjligt för oss som inte är födda i fel kropp att fatta hur otroligt plågsamt det kan vara. Vi tänker oftast inte på att vi bemöts på ett speciellt sätt pga vårat kön, det är liksom helt naturligt för de allra flesta av oss. Jag har själv satts på prov när det kommer till min syn på män och kvinnor, jag anser mig själv vara en öppen och accepterande person vilket jag vet att jag faktiskt är, men i många situationer så har jag inpräntat i mig hur man ska vara som man eller kvinna även om jag i huvudet vet att det inte stämmer alls. Det har varit en utmaning att lära mig att säga Elias och han i stället för Engla och hon och att säga att jag har en son som är 19 år i stället för en dotter som är 19 år. Det här har tagit tid innan det slutade kännas konstigt, idag är det helt naturligt även om jag vissa gånger fortfarande i rena farten säger fel.

När jag ser Elias idag kan jag se honom som den person han är i stället för det kön han är, man får kika innanför skalet och blicka djupt in. Det här kommer givetvis bli enklare när hormoner och operationer kommer att förändra honom så att det inre och yttre passar ihop. Jag ser med glädje och spänning fram emot varje litet steg mot hans nya liv och jag är så otroligt tacksam att just jag fick den stora lyckan att föda honom och bli hans mamma!


Den fina respons som jag fick har också gjort att jag ser ljust på framtiden, med all den kärlek som finns i världen så kommer han att klara sig fint. Ja, till och med bättre än han gjort innan. Det är någonting vackert med den fascination och nyfikenhet som finns hos människor och med Elias godkännande kommer jag att dela med mig av den här resan som vi gör tillsammans. Jag hoppas att det kan inspirera andra människor och öka förståelsen för dessa transgenderpersoner som varje dag kämpar för att överleva. Kan vi tillsammans skapa en trygghet och en miljö där de känner att de kan få leva öppet utan dömande blickar och åsikter så har vi nått så himla långt. Till alla er där ute som känner er ensamma med era tankar, ni är inte det! Det finns många som er och tack vare den förståelse som finns och öppenheten som råder så har andelen personer som söker hjälp för det här ökat med 30% senaste åren.

Kärlek till er alla!

Skog och natur

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Det finns få saker som jag tycker så mycket om som att vara i skogen, både när det gäller att springa och när det gäller att hänga med familjen. När jag var ute och sprang häromdagen så såg jag hur otroligt mycket blåbär där fanns och naturligtvis så var jag tvungen att ta med mig familjen dit för att plocka igår. En del (läs en massa) hamnade direkt i munnen på barnen och ändå kom vi hem med 2,2 liter blåbär efter att ha gått spåret på 3 kilometer.


Skogen bjöd på en massa upplevelser, alltifrån skalbaggor som låg på rygg som behövde vändas på rätt köl till en kopparorm som vi skrämde slag på. En mindre kul upplevelse blev det när jag råkade plocka blåbär precis intill en hel familj med bromsar och både jag och mamma blev bitna. Aj som tusan vad ont det gjorde!


Att det precis i slutet av spåret dök upp ett riktigt smultronställe där de små fick fylla munnarna med röda och söta bär gjorde att de höll humöret uppe hela vägen. Nu ligger massor av bär i frysen och ännu mer i min mage, för attans vad det är gott att ha färska blåbär på youghurten. För att inte tala om hur mycket bra grejer de innehåller. Om du har chansen så tycker jag att du ska ta dig en tur ut i skogen, att leva i ett land där vi har allemansrätt och marker med så många olika skatter är någonting att ta vara på. För er som gillar kantareller så hittade vi även såna små skatter igår, det är snart dags att plocka på riktigt!


Finally!

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Om vi har tur så har vårens sista snöflingor fallit och vi kan se fram emot att vårsolens strålar ska få skina lite varmare på våra vintertrötta och bleka kroppar. Livet är som bekant inte alltid en dans på rosor och vintervardagen är för mig en riktigt trist historia. Jag känner mig stressad av alla barnkläder som ska sorteras fram och se till att alla storlekar finns. Samtidigt så måste jag ha koll på att alla har skor som är lagom varma vid rätt tid och i rätt storlek.


Stockholmsvintern provocerar mitt humör å det yttersta genom att plocka fram lera och blötsnö med slabbiga regndroppar så att tvättstugan är ett måste varenda dag. Behöver jag säga att jag är mycket nöjd över att vintern verkar ha dukat under efter sina sista kvidande dödsryckningar? Min glädje över våren är så stor! Pollenkänningar till trots så får varenda sekund av solljus mig att le stort, både inuti och utanpå. Jag kan känna hur kroppen liksom suger i sig varenda liten millimeter! Det känns som att våren kommer med fler timmar per dygn då det äntligen är ljusare ute. Nu kommer påsk, pingst, Kristi himmelsfärd, nationaldag och midsommar hack i häl på varandra. Fler tillfällen att spendera med nära och kära, vi har fler event på jobbet, nya sommarutmaningar sveper förbi i Facebooks strömmar och jag väljer givetvis att hänga på en del. Den närmaste tiden så har jag en hel del inplanerat, redan nästa vecka är det dags att utöka mina kunskaper lite extra med en utbildning i 3D Fascia. Bindväven fascinerar och jag ser otroligt mycket fram emot att lära mig mer även om jag misstänker att det kan bli smärtsamt.

Ibland avskyr jag att jag aldrig tröttnar på att lära mig nytt, att jag aldrig känner mig klar. Men samtidigt så ligger det i min natur att vilja ha så mycket kunskap som det går. Jag älskar att fylla på i mina förråd även om det är både tidskrävande och kostsamt. Så, den här våren har inte bara en hel massa helgdagar, den har också en massa utbildningsdagar för mig.

90-tal och svensk natur

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Svetten rann längs med tinningarna, kläderna klibbade mot kroppen och mjölksyran i låren var helt omisskännlig. Det stora leendet i mitt ansikte spred sig när stämningen sakta börjar trissades upp och de första takterna spelades. Ja, det var final. Den stora schlagerfinalen som var anledningen till att jag gick på de där fantastiska klasserna varje vecka tillsammans med alla andra som också fick ett lyckorus varje gång ett helt varv i koreografin satt som en smäck. Såna klasser är svårt att hitta numer, både aerobic och step up är utrotningshotade träningsformer tyvärr. Alla med mig som gick på dessa klasser under 90-talet vet vad jag menar, det var någonting alldeles speciellt, känslan helt obeskrivlig när man gick på ett riktigt kul pass. Idag höll jag i en stepklass för första gången på ett år, jag har inte några fasta klasser i step så det är riktigt kul att få riva av ett ordentligt svettpass till härlig musik! Naturligtvis så fick den avslutas med den klassiska schlagerfinalen, Markoolio och Linda Bengtzing fick driva gruppen genom de sista svettiga varven med Värsta Schlagern. Det är få ställen där den typen av musik fungerar så bra som på en final, tro´t eller ej, men då blir det till och med riktigt bra. :-) Efter en sjukt välbehövlig dusch så åkte vi hela familjen till skogen. Vi hittade galet mycket blåbär, så efter vår lilla fikastund i solen så fyllde vi våra burkar och fixade stans godaste blåbärspaj när vi kom hem. Ta tillfället i akt att plocka de rikedomar som vi tack vare allemansrätten och vår fina natur bara kan gå ut och hämta. Det är en fantastisk förmån och de svenska blåbären är sprängfyllda med vitaminer och antioxidanter. Njut!