LindEducation

Klicka här för att redigera underrubrik

Blogg

Non-binary

Publicerat den Comments kommentarer (0)

De flesta av oss behöver aldrig reflektera över vilka vi egentligen är och har vår identitet klar för oss. Som barn visste jag tidigt att jag ville vara kvinna, när jag hade på mig kjol så kände jag mig fin och att tjuvlåna mammas halsband och högklackade (hon blev galen då jag hade hälen på det svagaste stället på hennes finaste klackskor) var alldeles självklart. Smink och nagellack var högsta drömmen och jag ville bli stor fort så att jag fick använda det.

Så enkelt är det inte för alla, jag har ett barn som hela livet har kämpat hårt med just detta. Så för att göra det enkelt för oss alla ska jag berätta om denna resa kommer jag att kalla hen för E bara.

E föddes den 6 januari 1997, det var kallt ute och jag hade gått över tiden med fyra dagar. Det skapades dramatik redan under graviditeten då jag blev inlagd på sjukhus i december med misstänkt blindtarmsinflammation och eventuell operation. Tack och lov så blev det inte så. Förlossningen gick fort, hjärtslagsfrekvensen var på tok för höga och mina värkar vansinniga så de fick slutligen avsluta med sugklocka. Jag fick E på mitt bröst och glädjen över att äntligen ses var obeskrivlig, jag hade haft svårt att förstå hur jag skulle kunna älska barn nummer två lika mycket som nummer ett, men nu var det tveklöst möjligt. Tio fingrar, tio tår och en snippa. Ett perfekt exemplar helt enkelt.

Åren gick och E var en rackarunge med mycket bestämd vilja. Vid tre års ålder efter att vi duschat så var mina bröst väldigt roliga tydligen och när jag sa att vänta du bara, när du blir vuxen så får du egna, så blev E helt handfallen. I tre hela dagar så föll tårarna till och från. Just då var det väl lite gulligt, inte förstod jag hur det hela hängde ihop just då.

Den här sorgen lade sig efter en tid och vi levde väl vidare som vanligt. E växte upp och valde allt som oftast att klä sig i bekväma kläder, ibland klänning men oftast byxor och tröja. Fram till början av puberteten så var det många skratt och härliga stunder då E har en talang för humor. Vännerna blev fjortisar, smink, kläder och killar tog upp mer och mer av deras tid och E kände sig mer och mer udda, till slut så slutade de att umgås helt. Ett antal år gick och utan att gå in på alla detaljer så fick hen diagnosen transexuell efter en lång tids utredning. Lättnade var enorm och E fick på pappret byta till ett mansnamn vilket var ett stort steg i processen. I samma veva började hen med testosteron för att börja utvecklingen mot en manskropp.

Nu är det ju så med E att allt inte alltid är så enkelt, efter ett antal samtal och vidare utredning så ändrades diagnosen till icke-binär.

Min första reaktion var mest att jag kände mig obildad som inte hade koll på vad detta är, men fick givetvis en förklaring av mina kloka barn.

Icke-binär betyder att man inte identifierar sig med något kön alls. I E´s fall betyder det att hen inte känner sig som man, men absolut inte som kvinna heller. Det har absolut ingenting med sexualitet att göra, det tycker jag man ska vara väldigt noga med, det har med känsla att göra. För mig är det alldeles självklart att jag är en kvinna, jag har aldrig någonsin kunnat relatera till någonting annat eller har känt mig som annat än kvinna. Så tydligt är det för de allra flesta av oss och så enkelt är det också för E att hen inte är någotdera, där är identiteten könlös och hen identifierar sig enbart som människa.

Jag vet att många tycker att hen är fånigt. De hånar ordet och de som använder det genom att säga att det betyder bara höna på engelska och säger att det är tramsigt eller något modernt påhitt. E håller huvudet högt och är stark, men att det sårar märker jag ändå. Jag har svårt att förstå att man har ett behov av att ondgöra sig över någonting som är så viktigt för någon annan bara för att man inte förstår. Att någon är icke-binär kommer ju inte att göra mig och alla andra kvinnor till mindre kvinnor, inte heller kommer det att göra någon man till mindre man. Däremot så gör det livet lite enklare för de människor som behöver det och jag önskar att vi andra kan ha lite mer förståelse för det behovet. Man behöver inte förstå hela det här könsidentitetsspektrat, men man behöver faktiskt respektera det. Jag hoppas att det här inlägget kan skapa lite mer klarhet i vad det är och att det är en faktisk sak och inget hitte-på. Mitt barn är ickebinär och hen är en av mina stoltheter!

Min önskan är bara att E och alla andra kommer mötas med respekt någon gång och att vi som inte behöver slåss med detta varenda dag i veckan kan sluta göra en så stor grej av det.

Massa kärlek från en mamma.


Nytt namn, ny framtid

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Varje steg framåt är en framgång. De första stegen är tagna i och med att diagnosen ställts och remisser gått iväg så att Elias kan få sin riktiga identitet till slut. Det är på resan som man lär sig så otroligt mycket, det faktum att man idag kan byta till ett "typiskt" mansnamn trots ett kvinnligt personnummer är ett stort framsteg för sveriges transexuella. Elias har nu lämnat sitt tidigare namn bakom sig och heter numer Elias Michael även på pappret, yey! Ytterligare ett steg på den långa vägen!

Det finns säkert en mängd olika vis att tänka på när man väljer namn, lika besvärligt som att välja namn på en nyfödd är det att välja inför det nya livet för honom och alla andra som genomgår en korrigering. Elias hade en djupare tanke bakom det nya namnet som jag tycker är väldigt fin. Hans tidigare namn var Engla och han valde Elias för att det är rätt likt och Michael för att det är namnet på en ärkeängel. Han vill inte radera ut allt som varit han genom åren, inte heller vill han ta bort känslan av de namn vi valde åt honom som bebis. Engla kommer ju alltid vara den som varit han i så många år, den som levt i hans kropp innan det blev rätt till slut, den som han växt upp med och formats genom. Men nu äntligen slipper han skriva under papper med fel namn, så fort han fått sin nya legitimation behöver han inte ens ha med sig ett med fel namn.

Resan är lång - varje steg räknas - varje steg är framåt.

Stort grattis Elias!


Jag har en son som är transexuell

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Så har den nu kommit. Känslan av att det är på riktigt, det där pirret i magen som visar att någonting stort är på väg att hända. Lite nervöst, men med förväntan, den riktiga resan har börjat och vi kan börja nedräkningen mot målet. För er som inte har följt med mig tidigare så kan jag berätta att jag har en son som är transexuell, naturen har spelat honom ett spratt och gett honom en kvinnokropp vilket inte är riktigt schysst men oerhört lärorikt.

Förra gången jag skrev om Elias så hade vi varit på anhörighetsmöte på Anova, det var ett fantastiskt bra möte och vi fick veta att diagnos skulle ställas och att sedan skulle bollen vara satt i rullning. Så idag kom det. Sms:et som gjorde att det spratt till i kroppen och som startade pirret i magen. Jag är så oerhört glad och stolt över att han orkat ta det här steget som i slutänden var oundvikligt, han skulle ha mått så otroligt dåligt om han inte hade gjort det!

Nu är personbeviset beställt och namnbyte på gång, remiss är skickad till endokrinologen och sedan får vi se vad och när nästa steg blir.

Att vara transexuell är inte ett val man gör, det är någonting man är, precis som jag är kvinna och någon annan är man. Skillnaden mellan oss "vanliga" och den som är transexuell så stämmer inte kroppen överens med den man är. Det har inte med sexuell läggning att göra heller, men det kan bli klart förvirrande eftersom om man går på det kroppsliga så kan man vara homosexuell men om man går på det inre så kanske man är heterosexuell. Då jag dessutom tycker att sexuell läggning är helt enormt ointressant så lägger jag inte någon som helst vikt vid det.

Jag vill också skicka ett stort tack till Elias för att jag får dela med mig av hans historia, förhoppningsvis och möjligen så får någon därute kraft och förståelse. Kanske kan vi öka toleransen mot människors olikheter så att Elias och alla andra kan vara den de är fullt ut.


Den stora resan

Publicerat den Comments kommentarer (0)

 

Det här inlägget skrev jag igår på Facebook. Responsen har varit helt fantastisk och jag är så otroligt glad att det finns så fina människor där ute!


"Jag kan inte föreställa mig hur det känns att gå i hans skor. Inte heller kan jag förstå hur tunga hans fötter känns ibland. Det är fortfarande en lång väg kvar att gå, men efter dagens möte känns målet nära och jag kan inte göra annat än att hänga med hela vägen som stöd.

Jag hoppas att ni andra föräldrar till transgenderbarn uppskattar det ni har, att ni ser och förstår vad ni har framför er. Det här handlar om min son Elias Michael Vilterhorn, en otroligt stark och fantastisk person som äntligen kan se slutet på tunneln där han äntligen kan bli sedd som den man han är och borde ha fötts som.❤"

Från början när jag fick veta hur han kände så var min första känsla av att allt föll på plats, helt plötsligt förstod jag allt. Min andra känsla var panik. Hur skulle omvärlden bemöta honom? Vilka motgångar kommer han att möta och vad är det för kamp han har framför sig?

Det är omöjligt för oss som inte är födda i fel kropp att fatta hur otroligt plågsamt det kan vara. Vi tänker oftast inte på att vi bemöts på ett speciellt sätt pga vårat kön, det är liksom helt naturligt för de allra flesta av oss. Jag har själv satts på prov när det kommer till min syn på män och kvinnor, jag anser mig själv vara en öppen och accepterande person vilket jag vet att jag faktiskt är, men i många situationer så har jag inpräntat i mig hur man ska vara som man eller kvinna även om jag i huvudet vet att det inte stämmer alls. Det har varit en utmaning att lära mig att säga Elias och han i stället för Engla och hon och att säga att jag har en son som är 19 år i stället för en dotter som är 19 år. Det här har tagit tid innan det slutade kännas konstigt, idag är det helt naturligt även om jag vissa gånger fortfarande i rena farten säger fel.

När jag ser Elias idag kan jag se honom som den person han är i stället för det kön han är, man får kika innanför skalet och blicka djupt in. Det här kommer givetvis bli enklare när hormoner och operationer kommer att förändra honom så att det inre och yttre passar ihop. Jag ser med glädje och spänning fram emot varje litet steg mot hans nya liv och jag är så otroligt tacksam att just jag fick den stora lyckan att föda honom och bli hans mamma!


Den fina respons som jag fick har också gjort att jag ser ljust på framtiden, med all den kärlek som finns i världen så kommer han att klara sig fint. Ja, till och med bättre än han gjort innan. Det är någonting vackert med den fascination och nyfikenhet som finns hos människor och med Elias godkännande kommer jag att dela med mig av den här resan som vi gör tillsammans. Jag hoppas att det kan inspirera andra människor och öka förståelsen för dessa transgenderpersoner som varje dag kämpar för att överleva. Kan vi tillsammans skapa en trygghet och en miljö där de känner att de kan få leva öppet utan dömande blickar och åsikter så har vi nått så himla långt. Till alla er där ute som känner er ensamma med era tankar, ni är inte det! Det finns många som er och tack vare den förståelse som finns och öppenheten som råder så har andelen personer som söker hjälp för det här ökat med 30% senaste åren.

Kärlek till er alla!