LindEducation

Anna Lennartsdotter Lindbom

Blogg

version:  lång / kort

Söndagsfeeling

Publicerat den Comments kommentarer (2)

Jag älskar söndagar! Känslan av att ha handlat hem all mat för hela veckan, tvättat och städat innan jag kan däcka i soffan framför tv:n och familjemysa är helt oslagbar. En pedant själ med jordens största kontrollbehov som jag är måste ha ordning, reda och väldigt rent runt omkring mig för att må riktigt bra. Nytvättade kläder får min hjärna att kvittra och att gå barfota på nyskurade golv utan att någonting fastnar under mina fötter får hela min själ att le stort. Det här är typ omöjligt att ha när man har många barn och därför är söndagarna min dag att fixa allt jag behöver för att fungera under veckan.Så här är jag nu, på rena golv och med dammfria möbler vikandes nytvättade kläder och luktar på varenda plagg innan de hamnar i sin vikhög. Är det någon mer som gör så? Jag kan verkligen inte låta bli att nosa på varenda tygtrasa. :D Jag nosar visserligen på barnen också varje gång de duschat eller badat, så söndagar är deras stora skrubbardag också.

Nu är det ju inte bara hemmet som behöver vara välorganiserat och cleant, det gäller mitt arbete också så kalendern är typ det viktigaste föremålet jag äger. Att skriva in bokningar i mobilen fungerar inte för mig då har jag inte full översikt och det är maniskt viktigt för mig att ha koll på mina bokningar.  

Under helgen har jag lagt ut lediga tider på Instagram så att jag nu på söndagen kan boka in de nya bokningarna i kalendern. Mitt ordningssinne gör också att jag inte gillar luckor i mitt schema, så jag fyller dem helst på en gång och gärna långt fram i tiden och har därför ett grundläggande schema ett halvår i förväg. Där finns alltid några lediga luckor i veckan så att jag kan boka in klienter som inte tränar regelbundet med fasta tider hos mig. Det här kan ju verka lätt neurotiskt och tvångsmässigt och so be it, men jag är djupt tacksam att jag har en man som låter mig hållas utan att bryta ihop.

Kolla gärna tider på Instagram @lennartsdotterlindbom om du vill ha uppsikt över öppningar i mitt schema!


Andetag och snöänglar

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Det arbete som jag älskar innebär ett engagemang i andra människor vilket också är anledningen till att jag valt att arbeta det antal jag gör, för då kan jag leverera absolut mest av mig själv och vara på topp. Det har alltid varit viktigt för mig att inte arbeta mer än att jag klarar av att vara mitt bästa jag, både på arbetet och som mamma. Det har tagit några år, men nu känner jag att jag är i balans när det gäller mängden klienter och tiden jag hinner avsätta med familj och för mig själv. Kanske det bara är att jag blivit äldre och klokare, jag har ju alltid varit lite av en arbetsmyra och tycker om att prestera på topp, men jag har äntligen förstått att tiden aldrig kommer tillbaka och att det är på mitt ansvar att välja vad tiden ska gå till.

 

Alla dessa år av arbete och föräldraskap har också lärt mig att åtehämtning är av allra största vikt. Tid att inte göra någonting alls, att bara ligga på soffan eller ta en promenad helt planlöst är ovärderlig. Landstället har blivit ett paradis och ett vattenhål, här njuter jag av den klara luften och tystnaden utan en massa människor och bilar i närheten. Nu när snön har fallit över vår fantastiska trädgård så är förutsättningarna som allra bäst för att bara andas och fånga nuet, slänga sig ner i snön och göra en snöängel och åka pulka tills tårna är som isbitar och avsluta med en bastu när mörkret har lagt sig. 


Mitt ansvar som tränare?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

När du tar kontakt med en personlig tränare för första gången så gör du det med en tanke att prioritera dig själv och få proffessionell hjälp med din träning. Det är liksom hela anledningen till vår existens, att få människor att nå sina mål oavsett om det handlar om att slippa smärta, ändra sin kropp eller att få hjälp att trycka på det lilla extra på varje pass. Hur mycket tid som krävs avgörs av flera faktorer, ibland måste man börja försiktigt. Att gå ut med tre pass i veckan all-in på en helt otränad som behöver ändra sitt rörelsemönster kan skapa oreda i en persons kropp och fungera jättebra för en annan. I samråd med din tränare behöver ni lista ut hur många timmar som behövs (går sällan att svara på), ta hänsyn till din tid och dina pengar för att komma fram till vad som är hållbart. Är du av sorten som klarar att träna på egen hand (handen-på-hjärtat-ärlig nu!) så kanske du inte behöver hjälp varje gång. Är du tvärtom så behöver du säkert stöttning lite oftare för att få de resultat du önskar.

Sedan är det viktigt att du känner att personkemin stämmer, det är helt ok att säga nej till en tränare om du känner att det inte fungerar på det planet. Du som klient bestämmer och det det är viktigt att du känner dig trygg med tränaren. Det ligger ett ansvar på dig också givetvis, du måste berätta för din tränare när någonting inte känns bra och våga fråga om du undrar över någonting. Vi ska alltid vara redo att förklara syftet med övningar och upplägg, det är i alla fall min personliga åsikt.

Så kommer vi då till det där svåra. Jag skulle ljuga om jag sa att man aldrig skadar sig när man tränar med PT, olyckan kan alltid vara framme och vad som sker under din hud är svårt att se. Jag har varit med om två muskelbristningar under min karriär och det har inte känts bra alls för vare sig mig eller klienterna. Det har varit av två anledningar, jag har inte lyckats läsa av situationen och sett att vävnaden varit oelastisk och beövt mer cirkulation. Den andra anledningen har varit att klienterna inte känt sin egen kropp tillräckligt och gått hårdare ut än de behövt. Det är också därför det är viktigt med kommunikation, när olyckan är framme bör man prata om det så att man kan känna sig trygg i att fortsätta träna efteråt utan att vara orolig för skador eller smärta.


Mot Phoenex

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Resfebern börjar ge sig till känna och som vanligt dubbel- och trippelkollar jag allt innan det är dags kontrollbehov som jag har. Igår tog jag en tur ner i källaren för att se till att jag har all utrustning med mig för en vecka i labbet i Phoenix. Allt fanns där, mer än jag behöver troligtvis till och med. Det känns lite märkligt att jag om två veckor står där igen och nördar in mig i den mänskliga anatomin. Jag har en plan för hur jag vill arbeta och vad jag vill titta på när jag är där, att få ut det allra mesta av resan är mitt mål.


Självklart har jag kollat biljetter och Esta typ tusen gånger för att säkerställa att allt är rätt, det ligger på plats och nu är det bara att växla in pengar och packa som är kvar. Jag är mer orolig för själva resan än för dissektionen, jag gillar inte att vara på resande fot och tycket inte om att vistas på okänd mark. Gissar att det är utvecklande att utsätta sig för det då :D


Serviceminded

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Mitt första arbete hade jag när jag var 12-13 år. Min pappa arbetade då på en fabrik i småland och hans chef tyckte det var bra om vi unga fick lära oss att hantera pengar. Jag fick ett eget bankomatkort och ganska fort lärde jag mig pengars värde.

Det var inte många kronor vi fick, men å andra sidan var det inte ett tungt arbete heller. Vi fick sortera metallpinnar, sopa golv och måla fönsterbrädor. Det var skitigt och högljutt men någonting av det bästa jag gjort på mina lov under min uppväxt. Jag lärde mig inte bara att hantera mina egna pengar, jag fick också en förståelse för hur arbetslivet är med ansvar och att respektera arbetskamrater och chefer. Någon sommar satt jag på kontoret, men det var inte ens i närheten lika kul som på fabriksgolvet. Kanske för att jag redan då tyckte om att arbeta med kroppen. Under hela mitt arbetsverksamma liv så har jag bara varit arbetssökande i 3 månader, med en fackligt aktiv pappa och en mamma som hyllat arbete högt så är det svårt att inte växa upp och tycka det är viktigt att bidra till samhället.

På nästan alla mina arbeten så har service varit av stor vikt, ja alla faktiskt. På Försäkringskassan som vaktmästare, NK damskor som säljare, Galne Gunnar som kassabiträde/dekoratör och Radiumhemmets allmänna arkiv så var service alltid ett ledord. Minst lika viktigt var det att samarbeta med andra och underlätta varandras arbete. Det första som slog mig när jag började arbeta i friskvårdsbranschen var hur konkurrerande det var. Många gläds inte åt andras framgångar utan ser det mer som ett eget misslyckande och att arbeta som PT innebär oftast att arbete ensam. Så behöver det inte vara, att hjälpa varandra att bli bättre, få fler deltagare på klasser eller få fler klienter är ju alltid en win-win, för både medlemmar och personal. Det andra som slog mig var att man alltid är offentlig. Oavsett om du är på Ica eller på tunnelbanan så kommer du möta på människor som tränar där du arbetar, och för mig är det självklart att hälsa och småprata även utanför gymet. Jag är mitt arbete liksom och jag behöver alltid bete mig så att jag kan stå för det.

För mig personligen så är det viktigt också att ge det där lilla extra, om någon behöver hjälp med någonting i gymmet så vill jag gärna hjälpa om jag har tid. Även om de inte bokat mig som PT. Om någon kan bli hjälpt av ett tips eller två eller om någon kan känna sig sedd för att jag säger hej och frågar hur de mår även jag bättre. Om jag går förbi skräp på golvet så plockar jag upp det och om grejer ligger på fel plats så flyttar jag det till rätt ställe. Det är ju min arbetsplats och jag vill trivas där.

Det här är serviceminded för mig, vad betyder det för dig?


Det största jag gjort

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Den största delen av mitt vuxna liv så har jag varit mamma. Fem fullgångna graviditeter sedan jag var 21 och fem fantastiska barn.

Av många anledningar så är det stor skillnad på att bli mamma vid så unga år och att bli mamma vid 39 som jag var när jag fick vår yngsta. Livserfarenheten är en aspekt, de år jag hade i arbetslivet och alla de människor jag hunnit träffa satte ju sina spår givetvis. Mognaden som kommer med ålder är en annan, när man är ung tror man att man är odödlig och fullärd och när man är lite äldre inser man att man inte kunde mycket alls och att vad som helst kan hända när som helst.

Utöver detta så har vi också den erfarenhet som kommit med varje barn, alla är olika och med femman så gör jag inte så stor grej av saker som jag kanske gjorde med ettan. Jag gör inte om mina misstag, jag gör nya eftersom ingen är fullkomlig och varenda barn är olika och därför behöver bemötas på olika vis.

Så har det varit med graviditeterna också. Viktökningen har varierat från 6 kg till 27 kg , med ettan mådde jag som bäst, med tvåan åt jag ahlgrens bilar och djungelvrål, trean var jag sugen på tabasco och ugnsstekt potatis samtidigt som jag tränade över 20 timmar i veckan, fyran mådde jag illa hela tiden och med femman så var kroppen riktigt trött.


Att träna under graviditet har fått mig att må bättre och återhämtningen att gå fortare. Jag rekommenderar alla att vara aktiva men att träningen även här måste individanpassas är givetvis viktigt. Våra kroppar är gjorda för att röra på sig och jag har en egen teori om att den vardagsträning som vi är skapta för är jätteviktigt för att kunna bära och föda barn på ett så bra sätt som möjligt. Att vara stillasittande stor del av dygnet stärker ju inte direkt vare sig bäckenbotten eller andra väsentliga vävnader, leder och ligament.

Det allra bästa med att vara gravid är dock att få ett alldeles underbart litet barn efteråt. Jag älskar att vara mamma, hade jag kunnat hade vi säkerligen skaffat fler för det är en så oerhört stor gåva att ha dem i våra liv.

Korrekt alltid korrekt?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

När jag gått min grundutbildning till styrketräningsinstruktör så hade jag en bra grund (100 h) för att kunna instruera och utföra alla klassiska och några oklassiska övningar i gymmet. Sedan fick jag arbeta ett år som gyminstruktör innan jag fick utbilda mig och börja arbeta som tränare. Det här var ett fantastiskt bra sätt tycker jag då det gav mig 1 år av erfarenhet av att hantera människor och bli trygg i mitt sätt att instruera. Det var bra både för mig och för alla mina kommande klienter, för i ärlighetens namn så är man ju inte direkt proffs så fort man lämnar utbildningslokalen. Om man nu någonsin blir det.

Hur som helst så var dess utbildningar en väldigt bra grund för mig. Det som var gemensamt för dem var att de var enkla och tydliga med exakt hur en övning bör se ut och ska utföras. En axelpress är en axelpress. Byt vinkel så tränar du andra delar av muskeln och kommer åt andra muskelfibrer. Var noga med att armbågen är under handleden. Ja, du som gått en grundutbildning vet vad jag menar. Men ingen nämnde varför man ska göra den, förutom för att bygga muskler då vilket är en anledning i sig. De flesta jag träffade ville bara ha en instruktion på hur maskiner och enklare övningar med fria vikter. Tillsammans med konditionsträning så kan de flesta uppnå en kroppslig förändring på det viset, framförallt om de inte tränat alls innan.

Ibland dök det upp någon som inte kunde göra övningarna som jag ville hur mycket jag än förklarade och visade. Det här fick mig att fundera på varför. Hur kommer det sig att vi lär oss att alla ska göra övningar på exakt samma sätt då vi alla är olika? Ska verkligen en överrörlig och en stel göra saker på samma vis? Ser verkligen allas axelleder, höftleder och vrister likadana ut? Givetvis inte!

Det är lika självklart att vi inte ser likadana ut inuti som det är självklart att människor har olika gångstil och olika rörelsemönster. Det här är anledningen till min nyfikenhet och att jag hela tiden utbildar mig vidare. Vi är väldigt långt ifrån att förstå våra kroppar, dess komplexitet är fantastisk och inte alls så enkla som vi kan tro, så varför ska det då vara så enkelt som att alla klienter ska göra övningar på samma sätt?

Från att ha haft välplanerade pass för mina klienter med exakta övningar, antal och ordning så kändes det otroligt kaotiskt i min ordningssamma hjärna att inte planera så mycket.

Idag arbetar jag efter att ha en övergripande tanke med passet, jag börjar ofta med samma typ av uppvärmande övningar för att kunna kolla dagsform i rörelsemönstret. Redan där vet jag vad jag vill fokusera extra på under passet och lägger grund för hur övningarna ska se ut. Varje övning lägger grunden för nästa övning. Klientens önskemål är även mitt mål, men för att de ska kunna nå sina mål så måste jag få dem att träna på sina behov under tiden.

Är verkligen den där axelpressen för alla då? Nja, inte den symmetriska och "korrekta" varianten i alla fall om du frågar mig, alla måste göra den på sitt sätt. En del behöver mer rörelse i skuldran och en del mindre. En del behöver passa på att få sträck på höftens utsida och en del behöver få inåtrotation i höften medan de gör axelpressen. Komplext? Oh yes. Men efter att ha hållit en hjärna i mina händer förra året så är det alldeles självklart att ingenting i våra kroppar är enkelt.

Om jag inte har en exakt förklaring till varför mina klienter ska göra en övning så ska jag inte göra den, är den inte i deras största intresse så är borde jag välja en annan.

Hur tänker du som tränare och du som klient?


 

Non-binary

Publicerat den Comments kommentarer (0)

De flesta av oss behöver aldrig reflektera över vilka vi egentligen är och har vår identitet klar för oss. Som barn visste jag tidigt att jag ville vara kvinna, när jag hade på mig kjol så kände jag mig fin och att tjuvlåna mammas halsband och högklackade (hon blev galen då jag hade hälen på det svagaste stället på hennes finaste klackskor) var alldeles självklart. Smink och nagellack var högsta drömmen och jag ville bli stor fort så att jag fick använda det.

Så enkelt är det inte för alla, jag har ett barn som hela livet har kämpat hårt med just detta. Så för att göra det enkelt för oss alla ska jag berätta om denna resa kommer jag att kalla hen för E bara.

E föddes den 6 januari 1997, det var kallt ute och jag hade gått över tiden med fyra dagar. Det skapades dramatik redan under graviditeten då jag blev inlagd på sjukhus i december med misstänkt blindtarmsinflammation och eventuell operation. Tack och lov så blev det inte så. Förlossningen gick fort, hjärtslagsfrekvensen var på tok för höga och mina värkar vansinniga så de fick slutligen avsluta med sugklocka. Jag fick E på mitt bröst och glädjen över att äntligen ses var obeskrivlig, jag hade haft svårt att förstå hur jag skulle kunna älska barn nummer två lika mycket som nummer ett, men nu var det tveklöst möjligt. Tio fingrar, tio tår och en snippa. Ett perfekt exemplar helt enkelt.

Åren gick och E var en rackarunge med mycket bestämd vilja. Vid tre års ålder efter att vi duschat så var mina bröst väldigt roliga tydligen och när jag sa att vänta du bara, när du blir vuxen så får du egna, så blev E helt handfallen. I tre hela dagar så föll tårarna till och från. Just då var det väl lite gulligt, inte förstod jag hur det hela hängde ihop just då.

Den här sorgen lade sig efter en tid och vi levde väl vidare som vanligt. E växte upp och valde allt som oftast att klä sig i bekväma kläder, ibland klänning men oftast byxor och tröja. Fram till början av puberteten så var det många skratt och härliga stunder då E har en talang för humor. Vännerna blev fjortisar, smink, kläder och killar tog upp mer och mer av deras tid och E kände sig mer och mer udda, till slut så slutade de att umgås helt. Ett antal år gick och utan att gå in på alla detaljer så fick hen diagnosen transexuell efter en lång tids utredning. Lättnade var enorm och E fick på pappret byta till ett mansnamn vilket var ett stort steg i processen. I samma veva började hen med testosteron för att börja utvecklingen mot en manskropp.

Nu är det ju så med E att allt inte alltid är så enkelt, efter ett antal samtal och vidare utredning så ändrades diagnosen till icke-binär.

Min första reaktion var mest att jag kände mig obildad som inte hade koll på vad detta är, men fick givetvis en förklaring av mina kloka barn.

Icke-binär betyder att man inte identifierar sig med något kön alls. I E´s fall betyder det att hen inte känner sig som man, men absolut inte som kvinna heller. Det har absolut ingenting med sexualitet att göra, det tycker jag man ska vara väldigt noga med, det har med känsla att göra. För mig är det alldeles självklart att jag är en kvinna, jag har aldrig någonsin kunnat relatera till någonting annat eller har känt mig som annat än kvinna. Så tydligt är det för de allra flesta av oss och så enkelt är det också för E att hen inte är någotdera, där är identiteten könlös och hen identifierar sig enbart som människa.

Jag vet att många tycker att hen är fånigt. De hånar ordet och de som använder det genom att säga att det betyder bara höna på engelska och säger att det är tramsigt eller något modernt påhitt. E håller huvudet högt och är stark, men att det sårar märker jag ändå. Jag har svårt att förstå att man har ett behov av att ondgöra sig över någonting som är så viktigt för någon annan bara för att man inte förstår. Att någon är icke-binär kommer ju inte att göra mig och alla andra kvinnor till mindre kvinnor, inte heller kommer det att göra någon man till mindre man. Däremot så gör det livet lite enklare för de människor som behöver det och jag önskar att vi andra kan ha lite mer förståelse för det behovet. Man behöver inte förstå hela det här könsidentitetsspektrat, men man behöver faktiskt respektera det. Jag hoppas att det här inlägget kan skapa lite mer klarhet i vad det är och att det är en faktisk sak och inget hitte-på. Mitt barn är ickebinär och hen är en av mina stoltheter!

Min önskan är bara att E och alla andra kommer mötas med respekt någon gång och att vi som inte behöver slåss med detta varenda dag i veckan kan sluta göra en så stor grej av det.

Massa kärlek från en mamma.


Vill du hänga med mig?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Från början var det bara en kul grej. Jag var mammaledig och när barnen som så blev det lite av min underhållning och jag fick lite bättre koll på mina vänners liv. Nu när barnen är lite större och jag träffar människor hela dagarna så har det hela i stället fått riktas mot att ha koll på vad som händer i träningsbranschen.

Jag pratar givetvis om sociala medier, framförallt Facebook och Instagram, som man kan använda som redskap i arbete eller privat för att ha kontakt med anhöriga i andra avlägsna delar av världen. Jag var motständare i det längsta, när jag hoppade på tåget så hade en del av mina vänner redan hoppat av. Så snabb är jag. Jag tänkte som så att mina vänner hinner jag träffa ändå så varför behöver andra veta vad jag har för mig? Sen insåg jag att i mitt liv med stor familj, eget företag och mycket jobb så är det stört omöjligt att hinna ha kontakt med alla. Så för att slippa ha dåligt samvete över att inte hinna träffa de jag vill träffa så blev FB ett bra redskap.

Numer så är det mest min företagssida på FB som jag använder och mitt Instagram som jag tycker är galet kul att arbeta med. Det som är viktigt för mig är att tänka igenom vad jag skriver och lägger ut. Det kan bli så otroligt fel om man formulerar sig galet. Alla använder sig givetvis av detta forum på olika vis och det här är enbart mina tankar, men jag skulle till exempel aldrig vilja lägga upp före/efterbilder på viktnedgång. Inte för att det är dåligt att lyckas med de mål man föresatt sig, all respekt för att den som gör den resan får kämpa hårt, utan för att jag har arbetat med människor så länge och ett par stycken med ätstörningar. Jag väljer alltid bilder och filmer som jag tycker är smickrande för personen i fråga, alla som finns med på min Instagram är människor jag har högsta respekt för och vill visa upp på ett positivt sätt. Så vill du hänga med mig? Om du inte följer mig så heter jag @lennartsdotterlindbom på Instagram och LindEducation - Anna Lennartsdotter Lindbom på FB.

Hoppas du får en fullkomligt fantastisk helg, det ska jag ha!

//Anna


 

Vad händer med 3D Funktion?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Jag har funderat en tid på om och hur jag ska skriva det här inlägget. Det är ett faktum att grundarna av 3D Funktion går skilda vägar och att utbildningarna som sådana upphör. Då det kom plötsligt och oväntat för många så börjar det givetvis spekuleras och diskuteras om varför det sker. De anledningarna känner jag inte att jag har något behov av att skriva om här, att jag skriver det här inlägget beror på en del andra saker.

Jag har gått samtliga moduler 1-7 och blev slutgiltigt godkänd efter teoretisk och praktisk examination. Det har varit en händelserik resa och jag har lärt mig ofantligt mycket på vägen. Utbildningarna har gett mig ett nytt tankesätt att använda mig av tillsammans med mina andra utbildningar och egna erfarenheter. Men mer ändå har utbildningarna givit mig nya vänner, spännande möten och med det en massa skratt och glädje. Det betyder också att jag är stolt över mig själv som har genomfört det hela vägen, stolt över den resa jag och alla andra har gjort tillsammans och stolt över det faktum att jag idag lyckas ge människor bättre förutsättningar för ett smärtfritt och funktionellt liv.

Utbildningen upphör ja, men den har varit väldigt givande och har haft avgörande betydelse för många av oss tränare. Att den upphör kommer inte göra mig eller de andra till sämre tränare eller ändra vår tankeprocess. Det enda det innebär är att du som tränare idag inte kan välja att gå just den utbildningen, men vet du, det finns en hel del andra superutbildningar där ute och din erfarenhet och lust att lära är det som kommer göra just dig till den grymma tränare du vill vara.

Jag är 3D tränare utbildad genom 3D Funktion, men jag är lika mycket alla andra utbildningar jag gått och alla de år av erfarenheter jag fått. Mitt och alla andra tränares arbetssätt kommer inte bli sämre eller annorlunda heller, vi äger tankeprocessen och kunskapen redan.



Rss_feed