LindEducation

Klicka här för att redigera underrubrik

Blogg

Non-binary

Publicerat den

De flesta av oss behöver aldrig reflektera över vilka vi egentligen är och har vår identitet klar för oss. Som barn visste jag tidigt att jag ville vara kvinna, när jag hade på mig kjol så kände jag mig fin och att tjuvlåna mammas halsband och högklackade (hon blev galen då jag hade hälen på det svagaste stället på hennes finaste klackskor) var alldeles självklart. Smink och nagellack var högsta drömmen och jag ville bli stor fort så att jag fick använda det.

Så enkelt är det inte för alla, jag har ett barn som hela livet har kämpat hårt med just detta. Så för att göra det enkelt för oss alla ska jag berätta om denna resa kommer jag att kalla hen för E bara.

E föddes den 6 januari 1997, det var kallt ute och jag hade gått över tiden med fyra dagar. Det skapades dramatik redan under graviditeten då jag blev inlagd på sjukhus i december med misstänkt blindtarmsinflammation och eventuell operation. Tack och lov så blev det inte så. Förlossningen gick fort, hjärtslagsfrekvensen var på tok för höga och mina värkar vansinniga så de fick slutligen avsluta med sugklocka. Jag fick E på mitt bröst och glädjen över att äntligen ses var obeskrivlig, jag hade haft svårt att förstå hur jag skulle kunna älska barn nummer två lika mycket som nummer ett, men nu var det tveklöst möjligt. Tio fingrar, tio tår och en snippa. Ett perfekt exemplar helt enkelt.

Åren gick och E var en rackarunge med mycket bestämd vilja. Vid tre års ålder efter att vi duschat så var mina bröst väldigt roliga tydligen och när jag sa att vänta du bara, när du blir vuxen så får du egna, så blev E helt handfallen. I tre hela dagar så föll tårarna till och från. Just då var det väl lite gulligt, inte förstod jag hur det hela hängde ihop just då.

Den här sorgen lade sig efter en tid och vi levde väl vidare som vanligt. E växte upp och valde allt som oftast att klä sig i bekväma kläder, ibland klänning men oftast byxor och tröja. Fram till början av puberteten så var det många skratt och härliga stunder då E har en talang för humor. Vännerna blev fjortisar, smink, kläder och killar tog upp mer och mer av deras tid och E kände sig mer och mer udda, till slut så slutade de att umgås helt. Ett antal år gick och utan att gå in på alla detaljer så fick hen diagnosen transexuell efter en lång tids utredning. Lättnade var enorm och E fick på pappret byta till ett mansnamn vilket var ett stort steg i processen. I samma veva började hen med testosteron för att börja utvecklingen mot en manskropp.

Nu är det ju så med E att allt inte alltid är så enkelt, efter ett antal samtal och vidare utredning så ändrades diagnosen till icke-binär.

Min första reaktion var mest att jag kände mig obildad som inte hade koll på vad detta är, men fick givetvis en förklaring av mina kloka barn.

Icke-binär betyder att man inte identifierar sig med något kön alls. I E´s fall betyder det att hen inte känner sig som man, men absolut inte som kvinna heller. Det har absolut ingenting med sexualitet att göra, det tycker jag man ska vara väldigt noga med, det har med känsla att göra. För mig är det alldeles självklart att jag är en kvinna, jag har aldrig någonsin kunnat relatera till någonting annat eller har känt mig som annat än kvinna. Så tydligt är det för de allra flesta av oss och så enkelt är det också för E att hen inte är någotdera, där är identiteten könlös och hen identifierar sig enbart som människa.

Jag vet att många tycker att hen är fånigt. De hånar ordet och de som använder det genom att säga att det betyder bara höna på engelska och säger att det är tramsigt eller något modernt påhitt. E håller huvudet högt och är stark, men att det sårar märker jag ändå. Jag har svårt att förstå att man har ett behov av att ondgöra sig över någonting som är så viktigt för någon annan bara för att man inte förstår. Att någon är icke-binär kommer ju inte att göra mig och alla andra kvinnor till mindre kvinnor, inte heller kommer det att göra någon man till mindre man. Däremot så gör det livet lite enklare för de människor som behöver det och jag önskar att vi andra kan ha lite mer förståelse för det behovet. Man behöver inte förstå hela det här könsidentitetsspektrat, men man behöver faktiskt respektera det. Jag hoppas att det här inlägget kan skapa lite mer klarhet i vad det är och att det är en faktisk sak och inget hitte-på. Mitt barn är ickebinär och hen är en av mina stoltheter!

Min önskan är bara att E och alla andra kommer mötas med respekt någon gång och att vi som inte behöver slåss med detta varenda dag i veckan kan sluta göra en så stor grej av det.

Massa kärlek från en mamma.


Kategorier: Transexuell, Icke-binär, Familj

Skriv en kommentar

Hoppsan!

Oops, you forgot something.

Hoppsan!

Orden du skrev in matchar inte texten ovan. Var god försök igen.

0 kommentarer